Rubyred

            
              bild av Admiralj

Gabrielle satt ihopkrupen på en av barstolarna i det stora köket. Hon vilade hakan mot det uppdragna knäet medan hon studerade David. Han såg bra ut, med skarpa maskulina drag och bakåtkammat hår. Som alltid var han oklanderligt klädd i pressad skjorta och designerskor, men Gabrielle visste att han troligen skulle se lika bekväm och världsvan ut i kilt och flip flops. Det var sättet han förde sig, auran av självsäkerhet som fick den yngre Ventruen att se ut om han ägde världen. David hade tagit hennes egna sönderslitna sneakers och toviga hår som en personlig skymf, och startat en kampanj för att få bukt på eländet. Gabrielle fingrade på det tunna, silkiga byxtyget. Nog hade han lyckats få henne att se respektabel ut, och hon stank som en nyplockad blombukett – men båda visste att hon trots allt bara var en ulv i skräddarsydda fårakläder.

David höll upp vinglaset han fyllt och drog nöjt in den fylliga aromen.

”Är du säker på att du inte ska ha?”

Gabrielle grimaserade, skakade på huvudet och sa, ”Jag äter inte burkmat.”

David skrattade lågt, ryckte på axlarna och tog en girig klunk. Ända sedan hon och Kate hamnat i torpor hade David tagit för vana att ha kylskåpet fullt med blodpåsar. Han verkade tycka det var praktiskt. Gabrielle förstod inte tjusningen. Hur kunde man självmant välja bort jaktens spänning? Att känna bytets skräck, höra hur pulsen slog fortare och fortare i takt med att adrenalinet pumpades genom ådrorna? Att få känna den djupa djuriska tillfredställelsen av att sänka tänderna i en varm hals? Färskt blod, direkt från pulsådern kontra ljummen, microvärmd plasma i en plastpåse – bara en idiot skulle välja det sista.

Tyst gled hon ner från stolen och tassade bort till soffan där Kate satt med datorn framför sig. Kate var Davids motsats, Gabrielle kunde knappt förstå att de tillhörde samma klan. Där David var självsäker var Kate undanfallande och nervös. Hon var lång och smal, närmast bräcklig, och det långa svarta håret tycktes alltid falla ner och dölja hennes bleka ansikte.

Gabrielle sjönk ner på armstödet och kikade på vad Kate höll på med. Otaliga fönster med nyhetsartiklar var uppe, och hon bläddrade igenom dem snabbt. Fram och tillbaka, stannade upp och läste, gick in på en ny länk och tillbaka igen. Det var som om hon la ett mentalt pussel, passade ihop informationsbitarna på ett sätt som bara hon förstod. Gabrielle gav snabbt upp med att försöka få rätsida på det hela.

Rastlöst svepte hon med blicken över rummet, desperat efter något att göra. Davids takvåning var stor och luftig, fräsch och ljus, och hon hade börjat trivas förvånansvärt bra här. Men det var inget jämfört med det vidsträckta grönområde som var hennes hem. Ett hem som nu var invaderat av ett gäng vildsinta Gangrels. Nog för att Gabrielle kunde vara ett djur, men hon var inget monster. Och hon körde definitivt inte bort folk från sina hem.

Hennes vandrande blick föll på det bastanta skåpet som stod i hörnet. Davids vapenskåp, proppfyllt med revolvrar, gevär och automatvapen. Ett illvilligt leende spred sig över hennes läppar.

”Du borde lära dig att skjuta, ” sa hon och vände sig mot Kate. Kate tittade förskräckt på henne.

”V-va? Varför då?”

”Varför inte? Det skulle ju inte skada om du lärde dig att försvara dig.”

”Du vet att skjutvapen inte är effektiva mot Kindred,” kontrade Kate snabbt, hennes röst låg men intensiv.

”Ett skott i bakhuvudet saktar ner vem som helst. Dessutom kan du ju göra din poff-grej och smyga dig på dem utan att de märker något.”

”Poff-grej?”

”Ja, du vet,” Gabrielle gestikulerade lite vagt, ”man tittar bort en halv sekund och du är borta.”

”Åh, det.” Hon tittade ner med ett nervöst skratt. David, som lyssnat på konversationen, gick bort till skåpet och tryckte med flinka fingrar in säkerhetskoden. Dörren svängde ljudlöst upp.

”Det här är ingen bra idé,” bönade Kate, ”jag behöver inte lära m- ” David kastade en pistol till henne och av ren reflex fångade hon den. Skeptiskt tittade hon på vapnet i sin hand. Metallen blänkte svagt och ljuddämparen förstärkte det hotfulla intrycket.

Gabrielle hoppade upp och kilade snabbt bort till ena hörnet och hämtade en vas och piedestalen den stod på.

”Du är inte speciellt rädd om den här, väl?”

David ryckte nonchalant på axlarna, som för att säga att han alltid kunde köpa en ny. Hon ställde upp dem mot en vägg och vände sig sedan mot Kate.

”Kom igen, bara testa lite. Det finns massvis med oanvända porslinsprylar häromkring.”

Kate verkade inse att hon inte skulle ge sig. ”Okej, men flytta på dig, stå inte så nära.”

Gabrielle himlade med ögonen, la armarna i kors och tog ett steg tillbaka.

”Lite till…”

”Skjut!”

Kate höjde pistolen och sköt. Kraften när kulan träffade axeln fick Gabrielle att ta ett ofrivilligt steg tillbaka. Kate spärrade förskräckt upp ögonen och handen flög upp till munnen som för att tysta ett skrik. Hon såg blekare ut än vanligt och verkade inte veta om hon skulle springa fram till sin skadade vän eller fly från henne. Gabrielle drog undan den gröna tröjan från axeln och synade skråman innan hon körde in fingrarna och grävde i såret tills hon höll en blodig kula i handen. Kulhålet läkte framför deras ögon. Hon slängde den tillplattade metallbiten på golvet, tog ytterligare ett steg bort från vasen och tittade upp mot Kate med ett snett leende.

”Försök igen.”